En gång när min blogg låg på en annan stor plattform bad de mig att fixa en ny header.Något modernare, sa de.I fix, sa jag.Jag frågade om plattformen kunde bekosta fotografen. De blev perplexa.Hur skulle det se ut, frågade de, om alla bloggare frågade samma sak? Skulle de betala allas fotografer?Jag förstod inte frågan.Det är väl helt rimligt, svarade jag. Jag tycker ni ska betala allas nya headers.Det blev ingenting med någonting.En gång fick jag ett mail av en plattform jag bloggade för. I mailet stod att från och med nästa månad behövde jag göra minst två samarbeten i månaden. Jag ringde upp.Är det inte lite baklänges tänkt?Hur menar du, frågade de.Ja, vad händer om ni inte säljer in kunder som jag vill jobba med?Då får du tacka ja till de vi har, svarade de. Det förstår du väl. Det måste du väl ändå förstå.Sedan erbjöd de femtontusen kronor på faktura för ett företag som sålde färgglada mobilskal.Alldeles i början av min bloggkarriär då min statistik plötsligt sköt i höjden och jag fick betalt per sidvisningar, läste jag en dag i tidningen att plattformen skulle ta bort alla sina bloggares löner.Jag ringde upp. Jag fick komma på ett möte.Den stora viktiga chefen satt på kortsidan av ett långt konferensbord och log mot mig när jag kom in.Det är fult att bry sig om pengar, sa han till mig. Varför bryr du dig om pengar när det finns sommar och musik ?Jag var tjugofem år men jag vet inte hur gammal han trodde att jag var. Fjorton?Jag skriver det här när jag sitter på nån random bar i närheten av där jag bor. Mitt barn är så sjukt, jag har burit honom hela dagen, hans snor ingrott i axlarna på min tröja. Du får ta honom nu, sa jag till min pojkvän när han kom hem från jobbet. Jag måste andas en timme. Jag tog en bok och drog på mig kängorna och satte mig på en bar med engelsk meny på Stortorget. Beställde in ett glas husets röda och kollade på Tiktok. Tänkte på sommar och musik.
