Vad jag har gemensamt med den här unga damen förutom att hon är jag själv som sjuttonåring är att det också står Sandra Beijer i hennes nya pass. För första gången i livet - äntligen! Jag döptes till Alexandra och min pappas efternamn. Egentligen skulle jag döpas till Sandra, men min mormor tyckte inte att det var ett "riktigt" namn. Så då blev det Alexandra. Väldigt onödigt, eftersom ingen någonsin kallade mig det. Ni ser ju, mycket mer Sandra än Alexandra i denna person! När jag var 17 år flyttade till London för att gå andra året i gymnasiet där. Här är mitt passfoto jag tog inför den resan. (Det var obligatoriskt att visa örat på passfotot då. Sidenote men nu vet ni, ni som inte visste.) Irriterade mig som vanligt på att det stod Alexandra på klasslistorna, och att alla lärare kallade mig så (tills jag sa till). Och som en del i denna fas att bryta mig ur min barndom, till exempel som i att flytta utomlands då, skickade jag in papper för att byta namn. Fick en påminnelse att det skedde denna vecka i form av en tbt-status på facebook. Jag passade på att lägga till min mammas efternamn istället när jag ändå höll på att byta. Hette Körlof i efternamn tidigare, men ingen kunde uttala det (uttalas Sherlock med F). Jag tycker inte att det är speciellt vackert heller. Beijer som är så fint. Och min mamma som är min favvoperson i världen, klart jag ville heta som henne. Idag är det då 17 år sedan jag bytte namn, vilket innebär att det är halva mitt liv sen. Ändå knäppt att jag fram tills nu hetat Alexandra merparten av mitt liv. Stod Sandra på min studentmössa, bara en sån sak. Hejdå Alexandra, snart är du bara ett vagt minne, knappt kvar i mig själv. Ville bara säga det! Nu fortsätter jag mitt liv framåt som Sandra Beijer helt enkelt. Allt är i sin ordning.
