En gång, det var sommaren 2009, hyrde jag och åtta kompisar ett hus i Brooklyn. Där bodde vi i två veckor och festade. Varje kväll gick vi ut, till barer, källarklubbar och hemmafester. Jag drack så många whisky sours att jag fick halsbränna. Hade aldrig haft halsbränna tidigare. Vi stod i en bar som jag kommer ihåg som långsmal med svarta väggar och lysrör i taket. - DET BRINNER INUTI MIG, ropade jag till mina vänner. Men de kanske inte heller hade haft halsbränna, för de förstod inte vad jag menade. På förmiddagarna låg vi utslagna som dåsiga lejon på husets innergård. Innan vi sträckte på oss framåt lunchtid för att gå på ett museum, äta en hamburgare eller ha picknick i en park. Vi var alla i tjugoårsåldern med välbetalda jobb och inget att spendera pengarna förutom på oss själva. Det var mitt i juli och extremvärme. Jag och Jenny gick till den lokala bodegan och köpte isglassar i plastförpackningar som man bet hål på och sög i sig. Vi hade bott i huset i Brooklyn i tio dagar. - Jag orkar inte göra någonting idag.- Inte jag heller.- Nåt måste vi ju göra.- Kan vi inte bara, gå så långsamt vi kan? Med varsin cherry pop gick vi i myrsteg längs med Williamsburgs avenyer. New Yorks sol brann och vi hade inte fyllt tjugofem år ens. Knappt något sorgligt hade hunnit hända än, vi rörde oss framåt, millimeter för millimeter, en av mina bästa minnen.
