Så tog det slut. Sommarlovet.Igår förmiddag stod jag på en brygga på ett vindpinat Hallands Väderö och tio timmar senare: Paris.- Vi ses om några dagar, sa jag till Didrik som skulle stanna på ön med Björn.Deras sommarlov pågår en vecka till, än har inte skolan öppnat. Jag kommer vara själv i Paris i några dagar för att skriva på min bok.- Kommer dagarna gå fort? frågade han.- Ja, sa jag. Dagarna kommer gå fort för att du kommer ha roligt.På somrarna på nittiotalet, när vi var längre perioder hos min pappa, hade jag en hemlig mamma-dagbok. Där skrev jag ”mamma”, sida upp och sida ner.Mamma mamma mamma mamma. Skrev man det tillräckligt många gånger kanske saknaden inte gjorde lika ont. - Ta den här magiska mammastenen, sa jag till Didrik. Varje gång du rör vid den tänker jag på dig.Min mamma kan bli irriterad över att hon aldrig får krama mig nu när jag är vuxen. Jag krymper ihop till en spänd boll och ryggar undan för hennes beröring.- Kan jag inte få krama dig nån himla gång? säger hon.- Kanske sen, svarar jag.Förstår hon inte att jag har tillbringat hela mitt vuxna liv med att bryta mig fri från vår symbios? Jag sov med hennes tofflor i sängen de kvällar hon inte var hemma. - Vi ses snart, sa jag till Didrik på bryggan. Vi ses snart och då får du en present. - Vi ses snart, upprepade han. Han tog mitt ansikte i sina fyraåriga små händer och pussade mig, lugnt och metodiskt. Min panna, min mun, min näsa och båda mina ögon. Fiskebåten väntade nedanför för att ta mig till fastlandet och man förstår mycket sällan när man befinner sig i ett core memory, men så hände det.
