Min mamma ringde mig för en vecka sedan och berättade att det var dags nu, att de hade bokat en tid till torsdag nästa vecka. Jag stod på ett löpband och grät ner mätaren och sprang en halvmil efteråt. Och igår var det torsdag. Igår gav veterinären Vera en spruta i baksätet av min familjs bil, så att hon skulle få vara på en trygg plats de sista minuterna. Igår försvann Vera. Fina lilla hund. Som var så liten en gång för länge sedan. Dom var en valpgrupp på så många och alla var pigga när vi åkte dit för att titta. Vera sprang lite långsammare än de andra, kunde inte vara med i leken, kunde inte hoppa över den där stenen för att komma över till ängen. - Alla mår bra och är friska, sa kennelägaren. Det skulle väl vara den där då. Henne kommer vi nog behöva avliva. Det räckte såklart. De andra valparna blev omedelbart gråa i kanterna och det fanns ingen annan än sjuka chokladbruna skruttvera. Vi turades om att vaka om nätterna, torka bort kräkset och ge medicin. Min mamma ringde skolan och sa att jag hade feber, för att ta hand om en sjuk valp är såklart viktigare än kemilektioner. Och så en dag blev hon frisk. Och pigg. Och älskade köttbullar och att bada men var rädd för stora hundar och kråkor. Blev en lugn och klok hund. Försiktig, känslig och hungrig. Tolv och ett halvt år långt liv. I hundhimlen blir det nog också fint, jag har hört att de har ett oändligt förråd med prickigkorv-mackor. - .
