foto: emma grann /studio emma svensson ? Idag blir den tonåring. Bloggen. Den som startades i ren tristess, på ett sommarjobb när jag var tjugo och ingenting i livet hade börjat än. Knappt. Idag är den här platsen tretton år gammal och själv är jag trettiotre. Hela mitt vuxna liv är dokumenterat. Resor, fester, kläder, mat, pojkvänner, ex, favoritböcker, favoritkänslor och allt däremellan som ibland är ingenting mer än lösa tankar men som ändå är nerskrivet och kvar för evigt. Varje dag. Hela tiden. ? I år är första gången på tretton år som jag funderat kring min bloggs framtid. Hur länge ska den finnas kvar? Hur länge vill jag fortsätta? Vad vill jag berätta härinne? Jag har varit med ända från början. Upplevt alla bloggvärldens faser hittills. 2005 när det var något nytt att scrolla på hemsidor och att kommentera direkt: det kallas en blogg. Den första lönen på 500 kronor några år senare, de första presenterna från läsare och företag utanför dörren. Att lära sig photoshop, köpa en systemkamera - allt var nytt. Man kunde vara hur groundbreaking som helst för ingen hade varit där innan en själv. Jag hittade på att jag kunde berätta om min dag i ett linjärt flöde med bildtexter under varje bild. Ingen hade gjort det förut, nu är det väl det självklaraste som finns. Vad man än gjorde kunde man vara innovativ, hur liten idén än var. Jag var så nyförälskad i formatet och förälskelsen höll i sig i ett decennium. Är fortfarande kvar på många sätt. Har svårt att komma på ett roligare, knasigare och mer mångfacetterat yrke jag skulle trivas i faktiskt. Jag var den första i bloggvärlden att skriva öppet om ett break-up. Serverna låg nere i tre dagar och kommentarsfältet och mailen brann. Det är länge sen nu. Nu är det inget konstigt att va ledsen offentligt. Vilket är fint på många sätt. När jag började blogga var det under en internettid när folk knappt ville säga vad de hette i efternamn. Niotillfem hette jag. ? Hur länge kommer jag blogga? Jag vet inte. I en tid där alla är influencers, där inga selfies är skamliga och alla har en historia att berätta slutar man kanske aldrig. Inte ens om man stänger ner en blogg. För ett konto har man alltid någonstans. Så ser det ut. Alla går att nå. Facebook instagram twitter snap. Alla PR-byråer har min portkod och skostorlek. Tar sjuttielva selfies om dagen utan att tänka något vidare på det. Men jag är så utled på mitt utseende. Trött på att bära runt en tung systemkamera. Trött på att skriva om mig själv. Trött på vara en del av en bransch där jag läser om unga tjejer som beställer spaghetti på en restaurang för likes och inte för att äta den. Eller trött kanske är fel ord där, fucking livrädd är kanske bättre. Allt är så fint förpackat 2018, oavsett om det handlar om låtsasmåltider, en klänning som bara används för en bild, botoxläppar eller panikångest. Snabba kickar, glittriga events och unga tjejer som går in i väggen, en efter en. Hur mår alla egentligen? Kanske är det sommaren som får mig att känna såhär och kanske går det över. Eller så är det bara tonåren. Bloggen har börjat smälla i dörrar och rymma ut sent på natten och kommer inte hem på tiderna vi har bestämt. Man ska inte ta det personligt. En dag kommer hon tillbaka och då kan vi prata på riktigt igen. Och jag älskar ju henne nästan jämt. Mer än det mesta och dom flesta om jag ska vara ärlig. Grattis på trettonårsdagen. Snart börjar allt det spännande. ?
