Jag är i redigeringsfasen av ett projekt jag skriver på och det går ut över den jag lever med. Ångesten sätter sig nämligen fysiskt i mina möbler. För varje tillkrånglad tanke i mitt huvud behöver jag en perfekt kvadratmeter i mitt hem. En dramaturgisk stoppkloss kräver en korrekt vikt filt."Du måste lägga ändarna mot varandra för att filten ska bli rak!" väser jag.Helt orimligt, hur kan man vilja ha en fult vikt filt i sin soffa? Hur kan man ens vilja komma hem till ett hem där kuddarna inte är puffade? "Du måste puffa kuddarna efteråt om du ska luta dig mot dem!!" Yeez.Jag lägger om i mitt schema så att jag kan gå hem och städa på lunchen. Min tanke är att jag ska sätta på hög musik och svepa runt med enkel hand. Men skrivkrampen bryter genom, ingen musik överröstar och hur börjar man ens reda i en nästan omöjlig kaotisk oreda?Jag står vid köksbänken och ser att den måste oljas om, växterna behöver ny jord, kökslampornas glödlampor matchar inte. Och den fucking fläcken på gula mattan – har den varit där sen Didrik var typ ett år?!Min kille har bäddat mitt barns säng innan de gått till förskolan, jag rycker ilsket bort täcket. Drar i lakanet tills det sitter stenhårt runt madrassen. Skakar täcket för att ändarna ska lägga sig i kanterna. Tänker – att bädda så här slarvigt är en antikärlekshandling. Tokig blir jag!Ser att tågrälsen ligger i duplolådan och i tåglådan ligger flera duplogubbar. Det är precis såhär kaoset börjar. Lägger man inte rälsen i rätt låda kommer strax alla lådor förlora sitt syfte. Vi kommer pulsa omkring i en sörja av random räls och duplogubbar. För att inte tala om hur glasen inte ställs in i storleksordning i kökshyllorna, eller att Didriks vällingflaskor aldrig monteras utan bara slängs in som lösa delar i skåpet. "Hatar han mig?" tänker jag.För så känns det, som ett hatbrott känns det, när man häller nya tomater i tomatskålen utan att byta plats på de äldre tomaterna som hamnar underst och börjar ruttna.Hur ska mina karaktärer kunna gå vidare om deras skapare lever i ett hem där handdukar inte viks rektangulärt över handduksställningen? Hur ska jag ens kunna fullfölja någon text när ingen – ABSOLUT INGEN – lägger skorna på skohyllan förutom jag? Är tanken att vi ska vada omkring i ett hav av skor när vi kommer hem?Jag öppnar mitt skrivdokument och hamrar på tangenterna. Mina karaktärer springer omkring, yra och vilsna. Har min kille lämnat sitt linsetui på handfatet idag igen? Svar ja. Två veckor kvar till nästa textlämning. Om jag ser en enda opuffad kudde till i soffan flyttar jag ut till en öde ö där mitt porslin inte bara är sorterat i storlek, utan även i färg och form. Kanske där, mitt i perfektionen, kan jag och mina karaktärer äntligen få ro. Eller så hittar jag ännu en fläck på mattan och förklarar krig mot den som kanske faktiskt förtjänar det. FACKING LÖS DET SANDRA
