När jag skriver detta är klockan 21.30 söndagkväll. Jag släcker vanligtvis lampan 21.55, så nu springer vi mot klockan. I alla fall om jag även ska hinna scrolla planlöst på instagram, gå in på Threads och undra vilka alla är som jag följer, gå in på X och få ångest över den hårda tonen, samt öppna min bok och möjligen läsa en halv sida. Och allt detta vill jag verkligen hinna.Björn har varit i Berlin sedan i torsdags, så jag och Didrik har haft fullt upp med att umgås maximalt. Kanske är detta svaret till att minimera min ångest, för jag har knappt haft tid att tänka en halv tanke på mig själv. Från 05.30 till 19.30 har det varit tåg, bilar, hamburgare, korv och springa springa springa. Imponerad över hur mycket spring som kan rymmas i en tvåårings ben. Imponerad över alla ensamma mammor som gör detta jämt. Jag vet att jag säger det varje gång B är borta, men vill säga det igen (och igen i varje dag tills jordens slut). Den här veckan ska jag på Grammisgalan. Hur kul? Är ju i musikbranschen nu på ett sjukt sätt och skivbolaget bjuder med mig. Ska jag ha en jättekort genomskinlig klänning eller en jättekort knallrosa klänning? Ska jag ha silverskor eller ljusblå skor? Ja, det är sånt jag också ska ligga och tänka på de sista minuterna innan jag somnar. Det är en av många sövningstekniker jag har för att somna. Ligga och tänka på morgondagens klädval. Eller i detta fall Grammisgalan då. Förutom Grammis ska vi faktiskt spela in albumets sista låt den här veckan. Jag har döpt den till Carpe Diem. Det är dags att ta tillbaka begreppet nu. Det har skräpat färdigt i ironihyllan om ni frågar mig. Kära ni nu måste jag säga adjö, det är snart gryning igen och dags för mig att gå upp och bygga ihop räls.So long vi hörs jättesnart!
