Då rullar vi in i den femte veckan i Asien. Vi har lämnat Kyoto, igår tog vi snabbtåget till Tokyo.Våra sista dagar tillbringar vi bland skyskraporna i Shinjuku. Jag ser framförallt fram emot att gå på teamLab som jag bokade biljetter till för flera veckor sedan (efter att ha sett en tiktok när Madonna var där och hade kul).Har någon varit på teamLab med litet barn och har några generella tips? Vet exempelvis att det finns ett rum i vatten, det kanske inte är toppen.Ursäkta alla andra för att jag kidnappar bloggen för dessa frågor men ni får se sen i bilder, vad jag gafflar om.HoweverJag hoppas min plan att övertyga min pojkvän och min son om minst tre månader i Japan gick i lås.Ibland tänker jag - varför drog jag inte hit under perioder jag var singel? Fast sen kommer jag på att när man nyss gjort slut är det sista man vill att vara någon annanstans än hemma. Man vill sova i sin säng och dricka vin med sina vänner. Dåtida Sandra får vara fortsatt förlåten.Måste bara förstå vad jag ska göra av Didrik under arbetstimmarna. Antar att barnflicka är det bästa alternativet. Lyllos den framtida barnflickan att få bo i Tokyo i några månader med denna söta lilla familj.(nej snälla maila inte mig om att du vill vara den barnflickan ☺️).Fem veckor var absolut trevligt att umgås med Björn och Didrik 24/7 men det var också två veckor för mycket 😅Men tänk att få tillbringa några månader i livets stad. Kanske ha en cykel. Kanske sitta på ett kafé och skriva en bok. Sjunga karaoke mitt i natten med sin kille. Tillbringa en fredag på en halvtom rökig bar och lajva Haruki Murakami. Åka ut till landsbygden med Didrik och springa i skogen. Besöka Disneyland, plocka höstlöv, köpa knasiga leksaksbilar och lära honom äta med pinnar. Så skulle det kunna bli.Eller inte alls såklart. Men man kan ju drömma. Detta land för korta vänsterhänta med en fäbless för separerad mat, vänlig distans & gulliga grejer. Det har mitt hjärta i sina händer.
