Annons
Annons

Utifrånperspektivet.


 

Ända sedan jag var liten har jag skapat ett slags utifrånperspektiv för mig själv som gör att jag kan betrakta dom jobbiga saker som sker som om dom hände någon annan.
Det fungerar märkligt bra.
Man kan prata med människor om vad man går igenom utan att darra på rösten en endaste gång. Man kan gå upp på morgonen och få saker gjorda, borsta av sig mörkret som om det vore damm. Man kan skratta högst på en middag, svepas med in på ett dansgolv, titta någon djupt i ögonen.
Man kan till och med intala sig själv att man mår alldeles utmärkt.
Jag har ju kontroll över hela situationen där jag sitter utanför med full överblick.

Annons

Men vad man framförallt kan göra pågrund av denna skyddsmekanism är att se sig själv utifrån ett berättarperspektiv.
Och det är kanske därför jag skriver.
Ju närmare man kommer essensen av sin historia, de dramaturgiska bågarna och hur ens liv kanske inte ens är ett liv – snarare en film med en början och ett mitten och slut, desto mer äger man sina upplevelser. Man slutar vara någon som bara kastas runt och faller när det stormar som jävligast.
Nej, istället ställer man sig upp igen, och sedan en gång till, vecklar ut sin regissörsstol och pekar med hela handen.
Och därför orkar man vakna ännu en morgon, ta sig genom ännu en dag, fortsätta ännu ett liv.
Svårare än så kanske det inte är.

f4646f0b3c90e647e5ef3dd2f7cc3607

bildkälla: att skriva – marguerite duras 

(0)
(0)
(0)
31 kommentarer | Translate
 

Annons
Annons


Laddar